drnanna

Imorse hade jag sånt himla flyt tyckte jag. Besiktningsmannen kom tidigt så lägenheten var kollad och klar redan innan den avtalade tiden, och jag slapp en halvtimmes tråkig väntan. Sen svängde jag förbi en kompis och hann lämna av en grej precis innan hon skulle till jobbet, och därifrån upp på en buss som transporterade mig till Storvretabussens hållplats fem minuter innan avgång. Bra att jag har sånt flyt eftersom jag har miljoner saker att fixa inför resan liksom!

Sen började oflytet.

Klockan 09.10 ser jag en buss med skylten "ej i trafik" framme och på sidan. Jag ignorerar den eftersom den inte är i trafik. På skylten på baksidan står det däremot 110 - mitt bussnummer - vilket jag av naturliga skäl inte ser förrän BUSSEN ÅKER IVÄG. Okej tänker jag, buss 115 går om en kvart.

Buss 115 går inte en kvart senare. Buss 115 går tjugosju minuter senare, tre minuter före nästa 110. Buss 115 får finna sig i att bli ignorerad av samtliga på hållplatsen eftersom den ändå tar en jäkla omväg. Lyckligtvis är nästa 110 i tid, och en halvtimme senare promenerar jag in på föräldrarnas gata, försedd med en påse godis eftersom jag redan nu tycker att det är läge att tröstäta.

Det är då jag inser att jag inte har någon nyckel till huset. Jag brukar alltid ha en i nyckelknippan men den lånade jag ut till Lisa för en månad sen när hon bodde här.

Världen vs Johanna: 1-0

Allt i allt, med ytterligare bussfärder fram och tillbaka för att hämta mammas nyckel, blev det tre och en halv timmes åkande. Och nämnde jag mensvärken from hell?


Bäst att jag har tagit slut på allt rese-oflyt nu. Annars kan Australien bli krångligt.