drnanna

Det är inte klokt hur många konstiga sätt man kan dö på, inser vi såhär andra dagen på rättsmedicinkursen. Man kan krossas under en pappersbal som man krupit in under för att laga nåt fel (Kristin: det var min uppgift när jag jobbade på bruket!), man kan ramla ner i en stol utan säte och inte kunna ta sig upp, för att därefter kvävas för att det inte finns utrymme nog att andas (Kristin var nära att göra det på lunchrasten).

En föreläsning idag vid namn "strypning och hängning" avhandlade bland annat vad som händer om det går fel vid strypsex, komplett med bilder. För oss, som vid det laget hade slutat känna oss illa berörda av hemska historier, blev det det stora samtalsämnet på lunchen.

Klasskompis 1: Men varför gör man det egentligen?
Klasskompis 2: Man får någon sorts lustkänsla, eller hur?
Jag: Ja det stämmer, blablabla, och så kan man få erotiska hallucinationer också!
Jag: ...har jag hört.


Men det jobbigaste att lära sig är det där med att skriva intyg, och i värsta fall vittna i rätten. Det är läskigt. Vi fick en lista med de onda juristernas "påtryckningar och finter" som vi ska akta oss för, men det värsta av allt: man måste prata SVENSKA. Här har vi tillbringat fyra år med att bli totalt inkörda på latinsk och grekisk terminologi, och helt plötsligt så ska vi använda ord som yttre ögonvinkeln, sträcksidan av armen, hårrörsådror och lungblåseuttänjning. Hjälp, vad är det liksom?


Och vad heter buttcrack (även känt som stjärtskåran) på korrekt medicinsk svenska?


Pass på, nu kommer det:


Ändtarmsfåran.